Om du frågar alla elever som känner mig halvt eller inte alls på min skola och frågar ur jag är: Vad blir svaret BLYG.
Vet du en sak jag hatar det ordet och om någon annan nämner ordet KÄNSLIG.
Så blir jag vansinnig.
Jag menar jag var blyg. Nu kan jag ärligt talat säga att jag inte är det. Visst jag kanske inte pratar mest eller inleder de flesta diskussioner. Men är det verkligen viktigast?
Jag menar jag känner mig själv, jag vet vem jag är. Men får man aldrig ändras. Om jag så gott som säger ett ord. Gapar folk av förvåning.
Folk som har tagit nytta av att jag var tyst försöker fortfarande få mig att tappa balansen.
Jag är fortfarande känslig. Och kommer troligen alltid vara. Men jag är mig själv, en tjej som hatar när folk kliver på än. Sådana som tror att de har allt men egentligen är de, de fegaste som finns för de vågar aldrig vara sig själva.
Så jag vill bara beskriva mig själv som den jag är:

Kort, kristen, känsliga, flummig, glad, optimist

och jag slår vad om att om du skulle beskriva mig:

kort, blyg, känslig, plugghäst, "nörd", neger

När jag ändå är arg på alla kan jag påpeka att sluta kalla folk för neger. Jag menar e det negativt? Ni använder det alla på ett negativt sett.
Jag själv är ingen "neger", om du ser efter min hudfärg är jag asiat. Men även så ryser jag inombords när någon säger "jävla neger".
Jag tar åt mig ändå. Det e så kränkande mot alla som inte är vita.
Vet du en sak jag är mer rädd för än allt annat. Det är människor.

Jag ogillar människor. Dömande människor. Som dömer folk efter, längd, hudfärg religon.

Jag är mörk, kristen och kort. DEAL WITH IT


När du fryser är du blå
När jag fryser är jag brun
När du mår illa så är du grön
När jag mår illa är jag brun
När du är varm så är du röd
När jag är varm är jag brun
OCH DU KALLAR MIG FÄRGAD