Visst är man van att sin mamma alltid har rätt. Men för en gång skull har hon faktiskt fel.
Jag har bestämt för ganska längesen att när jag har pengar och är tillräkligt gammal ska jag starta ett barnhem. Och från början lovade jag mig själv att stoppa undan 100 kroner i månaden för det här.
Det höll i ungefär 2 månader.
Sen kännde jag att jag kommer aldrig lyckas komma ihåg att skänka 100 kr. SÅ jag gav upp mina födelsedagspresenter och bestämde mig för att ge de pengarna till barnhemmet.

Men nu tyckte mamma att jag inte skulla göra så. Utan att jag skulle önska mig en dator eller en systemkamera istället.
Och jag vet att om jag önskar mig något av det så kommer jag att få det också.
Och då sa jag att jag får en sådan dyr sak medan andra inte har någon mat alls.

Och då säger min mamma att om alla tänkte så skulle vi inte leva??

Jag förstår inte vad hon menar. Jag tror inte hon själv gör det heller. För att det var ingen logisk mening. Hon har egentligen ingen anledning att inte gå med på det. Utan hon tycker bara inte ja ska göra det.

För hon tror bara att detta är en liten period då jag ska bygga ett barnhem och om några månader kommer jag skita i det.

Mina förlädrar har seriöst aldrig stöttat mig i mina drömmar. De tror att jag siktar för högt och kommer aldrig att lyckas med något.

Min mamma har sagt att jag sjunger falskt, att jag inte kommer släppa någon bok, och att jag inte vill ge pengar till barnhem.

Mina författar drömmar försvann där på grund av att hon tyngde ner mig-

Och ska jag verkligen få en dator och ha kul och göra egna filmer, medan andra undrar om de ska dö samma dag eller inte?
För var det inte våra förläldrar som sa; Ät upp för det finns barn som svälter.
Vad hjälper det de barnen som svälter om vi äter upp maten??