Döden skrämmer mig inte så mycket, utan det är mer tiden innan. Att hinna uppfylla alla målen, göra något galet och något oväntat. Gifta sig, skaffa barn och rubbet.
Sen kommer ju den tiden som kommer påverka oss alla, döden. Jag vet att det bli ganska poetiskt såhär emellanåt. Menmen, sådan e ja;)
Idag så var jag på a6 hade det supertrevligt han gå till louise och påbörja festen, men mamma hade ringt när jag va på a6 och sa att farmor mådde jättedåligt. Och att släkten va påväg.
Jag kom hem ungefär vid 6 och fick värsta chocken när jag såg farmor.
Hon såg seriöst redan död ut. Hennes ögon var nästan gömda bakom ögonlocket och hennes händer liknade händerna som monstrerna i I am legend har. Jag trodde hon skulle må så illa som hon brukade göra när hon mådde dåligt.
Men detta var något fruktansvärt. Och jag antar att de flesta som läser har slutat nu men var tvungen att skriva det ngnstans. Men det är ju så hemskt, jag menar nu är hon omringade av familk och vänner. Men alla vet vi att vi bara väntar och det är det som är så tragiskt. Vi väntar...
Och när folk börjar prata minnen vet man att det är slut. Man pratar aldrig minnen annars. Och det jobbiga är att jag inte sagt hej till henne idag. Jag klarar inte det.