måste bara skriva en sak, som blev sjävklar för mig igår
i under ytan 2, torgny wirén eller hur han stavar, har skrivit den
han skriver om en av de bästa kvällarna i sitt liv
och när han cyklade hem därifrån så kände han sig så olycklig och nere
jag vet inte om det var han som tänkte det eller om Gud sa det till honom, men det är verkligen inspirerande
efter något som verkar så stort och underbart för oss, känns det plötsligt litet och obetydligt om man jämför med himmelen. jag kan ärlig talat säga att jag tycker himmelen låter ganska tråkig, åka runt i vita linnen i staden av guld.
men när jag kom på den här tanken igen slog det mig.
Gud ger oss den olyckliga känslan efter det mest fantastika vi har varit med om, för att himmelen är så mycket bättre. Du kan inte jämföra friden den kvällen igemfört med himmelen. He maid his point
och jag tror att det är så sant och det fick mig att lätta på bröstet, om Twilight är så underbart, så är himmelen hundra gånger twilight i slutet, och nu låter twilight mer som ett lidande
men det måste nog vara riktigt underbart där:)