men jovisst. men jag, anna och filippa  fick en plats bland pensionärer.

såg hyfsat tills klockan närmade sig 5, så ställde sig en rund gubbe bredvid och gick långsamt och långsamt för att tränga bort mig:O

jag tycker inte om gamla människor, för att de uttnyttjar  att folk inte vågar knuffa till de.

sen gick  jag och filippa hem , anna tog då bussen istället

snackade om allt möjligt och att vi en snart ska gå ut och dansa stjärtarna av oss på pubarna i stan, 17 år ingen dans, helt enkelt. vi ska motbevisa att inte alla killar på puben är sliskiga skäggiga alkisar... haha

sen kom jag hem vid 6 och bestämde mig för att åka ner till kyrkan och filmteamet trots allt. och det visade sig va väldigt lärorikt. vi skulle intervjua folk om ensamhet så jag och annie började gå runt hon med micken och ja med kameran.

hon ropade på en man som precis var påväg att gå därifrån. Han reagerade först inte, men vände sig sedan om. Vi frågade om han ville svara på några frågor. Annie frågade var ensamhet var, och hans sa att det var hans vardag. Att han ibland önskade att någon la märke till honom, att sånna som henne och allmänheten någon sa någonting till honom.

jag kände mig dum som stod där med en kamera, men jag tror att det är viktigt för oss att inse att alla inte har den där familjen och de där vännerna. Man ska inte ta det för givet och ibland kanske säga hej till folk som ser ut att behöva det